Integrationsvolleyboll med SALSAL

KRIK Uppsala har ett samarbete med den afghanska föreningen Salsal. Tillsammans arbetar de för integration genom volleyboll då de deltar på varandras träningar och gör turneringar ihop. KRIK Uppsala och Salsal har gjort tre turneringar ihop varav två var för killar och tjejer och en var separat för tjejer.

Meddelande från ledare för integrationsaktiviteter för nyanlända barn i Uppsala.

”Hoppas allt väl! Jag är fortfarande tagen av upplevelsen i söndags när den treåriga pojken brast ut i så bubblande skratt och drog med sin pappa i skratt. Hon som är chef på boendet sa att hon inte sett dem skratta eller le sen de kom till Sverige. Det är en särskilt utsatt familj på många sätt. Ni gjorde något stort för den familjen! Och jag tror Gud var med! Tack för er insats!”
Fick just detta ! Tack Gud för vad KRIK får betyda. Den familj hon nämner är en pappa som kom med sina tre barn från Syrien fem dagar innan samlingen.”

Herman beskriver samlingarna i KRIK Borås Integration

Varje vardag under tio veckor i somras träffades folk från olika delar av världen på idrottsplatser i Borås för att ha KRIK-samling. Vi som ansvarade för aktiviteterna hade planerat i några veckor tidigare, vi hade besökt alla CFL-klasser för att försäkra oss om att informationen skulle nå ut.

Jag och Karl var nervösa inför första träffen, vi visste ju inte om det skulle komma hundra eller en person. Vi skulle spela discgolf. Jag kommer ihåg att vi svängde upp med bilen till samlingsplatsen och där stod det runt tjugo killar från Afghanistan. Vi bad en snabb bön i bilen och sen gick vi ut och hälsade på alla killar. Redan då förstod vi att det här var riktigt härliga killar som hade hittat till KRIK. Vi kommunicerade så bra vi kunde med knackig svenska, en bit engelska. Innan vi satte igång visste vi inte hur duktiga de skulle vara på svenska, men det visade sig att många av dem kunde prata flytande och om någon inte förstod fick andra översätta.

Efter en vecka var maskineriet igång. Vi testade många aktiviteter som fotboll, beachvolleyboll, spökboll, klättring, rugby, badade och en lång rad andra saker. Fotboll var den klara favoriten, men de uppskattade att testa nya saker också.

Fick be för ungdomarna
Upplägget hade vi som vilken KRIK-samling som helst, bara det att vi gjorde den längre. Vi träffades tre timmar varje vardag och i mitten hade vi i vanlig ordning en andakt. Många av killarna var muslimer men var väldigt öppna och vi fick möjlighet att ha många fina samtal om livet och om Gud. Vi fick till och med be för många av killarna. Jag tror att deras kultur gör dem öppnare till att prata om Gud. Det var aldrig något konstigt med att vi hade olika tro. Det var aldrig någon som inte ville vara med på andakten, och även om de ibland ifrågasatte gjordes det alltid med respekt och de avbröt aldrig under själva andakten.

När vi var som flest kunde vi vara upp emot femtio stycken och när vi var som minst kunde vi vara fem. Spannet var stort, men ibland var det skönt att inte vara då många, på det viset kunde man bygga en närmare relation med killarna. Alla var väldigt öppna och vi blev hembjudna till många på te och kaffe. Då kunde vi sitta och prata om allt möjligt. Vanliga samtalsämnen var Zlatan, Sverige och hur deras resa var hit. Oftast var deras historier väldigt rörande och det var svårt att sätta sig in i deras situation.

För mig betydde denna sommaren väldigt mycket. Jag har fått en helt annan inblick i en kultur som skiljer sig från min egen. KRIK är en fantastisk öppning för att få kontakt med nyanlända ungdomar. För mig är det viktigt att den chansen inte går till spillo. Efter KRIK Borås sommaraktiviteter kan vi se att många av killarna också kommer på våra vanliga samlingar. Vi får vara en mötesplats där de får något att göra. De får träna på sin svenska, men framför allt får vi nya vänner. Många av ungdomarna är väldigt öppna och det är lätt att få en relation med dem.

Man behöver inte köra varje dag i tio veckor. Men försök få kontakt med dem, åk ut till deras klasser och presentera er och bjud in dem till KRIK. De behöver det, KRIK behöver det och jag lovar er att ni kommer få en mer berikad KRIK-samling.
Herman Olsson, KRIK-ledare i Borås

Joel berättar om besöken på Kallgården

Det var med en klump i magen vi satte oss i bilen en mörk slasksnöig decemberkväll på väg mot Kallgården, ett asylboende i den lilla orten Kall utanför Åre. Det var första gången vi skulle dit och ingen av oss visste egentligen vad det var som väntade oss. Det enda vi visste var att vi skulle försöka få med så många av Kallgårdens ungefär 80 boende ner till sjön för att grilla pinnbröd. Huruvida de ens skulle vilja följa med återstod att se.

Men all oro vi haft blåstes väldigt snabbt bort. Genast när vi kom dit möttes vi av handskakning efter handskakning och otroligt många leenden. Och när vi, två mysiga, lärorika och framförallt roliga timmar senare, satte oss i bilen för att åka tillbaka till internatet kunde vi snabbt konstatera att detta verkligen var någonting vi ville fortsätta med. Vilket vi också gjorde. Jag och två av mina klasskompisar från KRIK-Linjen åkte ut till Kallgården nästan varje onsdag för att där se till att det hände något roligt under två timmar. Vi fick tillgång till en liten liten idrottshall som fungerade alldeles utmärkt.

Det var många gånger som jag under bilresan återigen kände klumpen i magen som jag känt under första bilresan dit, kommer några komma idag? Kommer aktiviteterna fungera? Gör vi ens någon nytta? Men det var aldrig samma frågor som kretsade i huvudet när man satte sig i bilen på vägen hem. Då var man istället sjukt taggad, inspirerad och påfylld av energi. Vi fick alla så otroligt mycket tillbaka för det lilla vi gav. Vi gav kanske sammanlagt tre timmar i veckan (inklusive bilresa) till Kallgården. Men de relationer, skratten och den kunskapen jag fått av de tre timmarna har varit så otroligt värdefulla för mig.

Genom idrotten kunde vi skapa en plattform där nya möten för integration kunde ske. Där man kunde öva språk, där man kunde prata om kulturer och där relationer kunde byggas. De relationer som jag fick under timmarna på Kallgården är väldigt viktiga för mig. Det var med tårar i ögonen och en än större klump i magen än under första besöket som jag åkte hem sista gången från boendet för att flytta söderut efter ett fantastisk år på KRIK-Linjen och underbara och inspirerande timmar på Kallgårdens asylboende.

– Joel Bergqvist, elev på Åredalens folkhögskola

Kim och Anton om fotbollens språk

En okomplicerad uppgift i allra högsta grad. Vår praktik i all enkelhet var att spela fotboll och hänga lite med grabbar som inte haft den enklaste vägen i livet.
I början hade vi nog en liten klump i magen över vår uppgift. Ingen av oss har innan ”arbetat” med nyanlända och vi var nog båda lite fundersamma över hur kommunikationen skulle fungera och hur välkomna vi skulle vara. Och hur stor påverkan detta skulle ha på oss. Men redan från första stund så var det inga problem.

Snacket var som i vilket omklädningsrum som helst och på vilken fotbollsplan som helst. Det mesta handlade alltså om fotboll. Som folk säkert har hört många gånger innan så är fotbollen ett magiskt språk. Som den Celta Vigo-spelande sonen John Guidetti en gång sagt: ”Fotboll är fotboll. Två mål, lite linjer, en överstegsfint, tunnel, skott i bortre och alla jublar.” Det behövs inte så mycket.

De skojades och tramsades mycket och ibland tände det till på plan. Alla var vinnarskallar precis som oss. Att vi kom från olika kulturer märktes väl ibland men inte i stort. Inget som vi tänkte på mycket i alla fall. Simon Djerf en riktig hjälte stod för det mesta av arbetet så vår uppgift var enkel. Kom på måndagar och lira. Stå för lite struktur och ledarskap. Peppa laget man hamnade i och spela defensivt (alla ville göra mål) haha… så det defensiva spelet stod vi för. För det mesta i alla fall!

Den största tanken som uppstod för oss båda var nog att det inte behövs så mycket arbete för att få ett gäng, i detta fall killar på gott humör. Speciellt för de pojkar som kanske precis anlänt till Sverige. Att de kunde få en trygg plats att få träffa människor på, lira boll, ha skoj och kanske släppa tankarna på allt de eländet de fått gå igenom. Det var de som verkligen berikade oss. Att vi kunde få vara där för en sådan människa och se dem skratta och le!

– Kim Gullbrandsson & Anton Rudberg KRIK-linjen årgång 15/16 på Åredalens folkhögskola

KRIK och lek på Åby

På en gård i utkanten av Uppsalas stressade stadsliv har KRIK tagit sig en lite annan form än den klassiska lokalavdelningsträffen. Några KRIKare i Uppsala har på initiativ från KRIK-kontoret startat upp lekar och sport för de barn som bor på gården. Detta i hopp om att idrotten och gemenskapen ska få dem att flytta tankarna från deras egen situation och fylla dem med glädje en stund.

Alla som bor på gården är immigranter som har fått avslag och ska inom kort antingen återvända hem eller resa till ett nytt land. Människorna står stilla och jag får uppfattningen av att tiden går långsamt. Men så fort lekarna kommer igång så börjar den ökande ljudnivån eka mellan väggarna och dra allt fler till gräsplätten. Inte sällan får vi barnens föräldrar till publik. Tjutande skratt ringer i våra öron och trots att vi inte pratar samma språk och många inte ens förstår reglerna så är det inget hinder för leken. Tvärt om märks det att idrotten kan fungera både som kommunikation och för att sprida glädje.

I KRIK har vi som mål att dela idrottsglädje trosglädje och livsglädje. Med besöken på Åby vill vi ge barnen något att se fram emot och förhoppningsvis även något meningsfullt att minnas tillbaka på och ta med sig vart de än tvingas flytta.
Det här är som sagt en ny form av KRIK, men minst lika viktig! Dessa människor är viktiga för Jesus, alltså är de viktiga för oss!

– Ellinor Gustavsson, projektledare för Mötesplats KRIK

På Leos Lekland

Tack vare stöd från Danmark Funbo församling kunde 30 barn och deras föräldrar på utreseboendet i Åby få en härlig eftermiddag på Leos Lekland. Här kan du läsa om utflykten.