I somras cyklade Jonathan Wickström upp och ner för samma backe i Gnosjö 210 gånger. Totalt svindlande 17 696 höjdmeter, vilket motsvarar två gånger Mount Everests höjd. Räknar man hur många mil han cyklade kommer man upp i otroliga 75 mils cykling på 43 timmar.
– Lyckan var på topp under cyklingen, men måendet var inte alltid det. Det var stödet av alla människor som gjorde det orimliga möjligt. Utan dem hade jag aldrig klarat det.

Allt började för två och ett halvt år sedan när Jonathan fick höra om “Everesting” för första gången. Det är en cykelutmaning som går ut på att cykla upp och ner för samma backe tills man uppnått Mount Everests höjd på 8 848 meter. Under samma period fick han veta att hans mamma var sjuk i cancer och kände att han ville hjälpa till.
– Jag är ingen läkare, jag pluggar till civilingenjör och ville inte bara stå på sidlinjen utan använda mina gåvor för att vara med i kampen mot sjukdomen.
– Jag ville inte bara göra den här utmaningen för att klara en Everesting. Jag ville se hur mycket pengar jag skulle kunna samla in. Jag tänkte: “Kan jag ta en dum idé och få den att föra med sig något gott så vill jag göra det”, berättar han.
Tidigt sommaren 2019 somnade Jonathans mamma in. Två månader senare i augusti gjorde han första cyklingen och bestämde sig för att samla in pengar till cancerfonden.
– Tanken var: ”Vi gör det här tillsammans. Kom hit och cykla, gå eller spring med något varv.” Jag ville starta en insamling där folk fick känna att de bidrog.
– Jag gjorde det för min mamma, men någon annan gjorde det för sin bror, morbror eller kompis. Det är så många som är drabbade. Första året samlade vi ihop 74 000 och det samlades runt 250–300 personer. Det var en otroligt mäktig upplevelse att få se deras stöd och vad det fick betyda för dem som var med.

Tron fick betyda allt

Jonathan orkade dra i det här projektet mitt i sorgen efter sin mammas bortgång och han berättar att Gud fick bära igenom det svåra.
– Går man igenom en period där ens mamma är så sjuk, då betyder tron verkligen allt. Den ro och styrka som Gud har försett under hela sjukdomsperioden och tiden efter har gjort att jag orkat med och även kunnat dra en sådan här grej.
– Att få se hur Gud bar min mamma och att hon fick vara en inspiration till alla i sin omgivning är en otrolig inspiration för mig och något som påverkade och berörde mig mycket. Det är något jag vill ta vidare. Jag vill visa på att min Gud är större och kan vända något negativt till något bra.

Redan två dagar efter första cyklingen började Jonathan planera för att köra dubbla sträckan, vilket han gjorde i somras. Detta år ville han engagera fler människor och samla in mer pengar.
– Det blev två dygn som var helt underbara. Det var otroligt mycket folk som samlades. Alla 43 timmar jag höll på så körde jag inte ett varv själv. Några sprang, några cyklade, några åkte rullskidor och det fanns fika för dem som inte var i backen. I år blev det 210 000 kronor insamlade. Det är mäktigt hur en liten idé kan få ett så stort genomslag.

”Efter 20 timmar fattade jag hur orimlig utmaningen var”

Man kan fundera på hur det var möjligt att genomföra det här. Han började alltså cykla fredag natt och gick i mål söndag kväll och sov totalt ca 45 minuter.
– Man förbereder sig genom att träna så mycket man kan. Mina förberedelser startade redan två dagar efter att jag cyklade förra året.
– När jag startade på natten var det sju grader, och sen mitt på dagen var det 35 grader. Det var kämpigt. Då gick det knappt att dricka så mycket som jag behövde. Vattenflaska efter vattenflaska och Resorb och sportdryck blandades för att jag skulle få behålla något.
– När det blev natt igen, då slog det mig: ”Nu har jag ändå hållit på rätt länge”. Någonstans där efter 20 timmar fattade jag hur orimlig utmaningen var.
– Måendet gick absolut upp och ner. Stunder när jag kände: ”Vad fräsch jag är!” och stunder av: ”Så här trött har jag aldrig varit i hela mitt liv”. Det var då motivationen att det handlar om något större blev viktigare än all smärta och trötthet.
Han gick i mål på söndagskvällen.
– De tio sista varven var det 15 cyklister som cyklade med mig och sista varvet sa jag till dem: “Är ni redo nu för slutspurten?”. Det var en så märklig känsla, för då kände jag mig stark. Det var som huvudet fattade att det var sista varvet och jag lyckades faktiskt cykla ifrån dem allihop.
– Att få gå i mål inför 150 personer som viftar med ballonger och gratulerar en, det är bilder jag aldrig kommer att släppa. Utan deras stöd hade jag aldrig klarat det.

Siktar på Guinness rekordbok

Nästa sommar kommer han köra igen.
– Jag har funderat: ”Hur ska jag få med ännu fler människor?” Guinness rekordbok måste man ju kunna komma med i och konceptet kommer bli: Flest ”Everesting” under 24 timmar i samma backe. Hittills är 15 personer intresserade, men jag hoppas att vi ska kunna bli ännu fler!
Till vardags bor och pluggar Jonathan i Göteborg och brukar delta i samlingar med KRIK Göteborg 20+. Så vill du träffa honom och fråga hur man mår efter 43 timmar på en cykel så rekommenderar jag att du hänger på det gänget!
Text: Elias Pettersson
Foto: Privat